Tankarurettintellekt

Det här inget vanligt inlägg. Normalt sett skriver jag om "viktiga" saker. Det är politik, religion och andra samhällsfenomen. Men idag är det annorlunda. Jag ska skriva om kärlek - varför ska relationer vara så svårt?

Jag träffade en tjej på internet. Låt oss kalla henne för Viktoria. Normalt sett när jag träffar tjejer från internet, för jag har gjort det förrut, så är det helt förutsättningslöst. Man tar en fika eller en öl och man är egentligen ute efter sex eller kanske en dejt till. Det är max. Den här gången var det annorlunda. Från första sekund, när hon hur fin som helst dök upp bakom mig somrigt klädd och med solbrillorna på, kändes det skönt och avslappnat. Det krävdes inte mer än promenaden till stället vi skulle för att jag skulle känna att här fanns bra kemi.

Vi satte oss direkt på lämplig plats och diskussionen flöt på som det bara kan göra när uppriktigt intresse finns för den man pratar med.  Hon log på rätt ställen, tog upp rätt ämnen och visade sig vara både allmänbildad och rolig. Och det kan jag säga er direkt, det finns inte många av den sortens tjejer. Speciellt inte om dom samtidigt ser bra ut. Dom är få - och här hade jag alltså hittat en.

Alkoholen flödade i lagom mängd och vi fick tom i oss en sån där riktig tjejdrink - ni vet den där med mosade jordgubbar. Och efter det blev både hon och jag småhungriga så vi gick till en liten italiensk kvarterspizzeria på kungsholmen. Det spelades match mellan Spanien och Ryssland samtidigt så stället var mest befolkat med gubbar som följde matchen men det var mysigt ändå. Under promenaden från pizzerian hem till henne var både hon och jag väldigt säkra på att vi ville ses igen. Och varför vänta - hon frågade om jag ville ses redan dan efter och självklart ville jag det.

På väg hem till henne passerade vi en grekiskt kolgrill som låg på bekvämt avstånd både från henne och mig så vi bestämde att vi skulle ses där dagen efter på kvällen. När jag var på väg till vår andra dejt kändes de bara skönt. Det hade varit så lätt och avslappnat sist så det fanns inget att vara nervös över. Kemin fanns där - det visste både hon och jag. När jag kommer dit står hon på andra sidan gatan åter somrigt klädd med korta svarta shorts som framhävde hennes sexiga ben och rumpa utan att för den sakens skull bli tacky. Hon såg sofistikerat sexig ut.

Dejten tog vid där den första hade slutat. Kemin klickade och vi pratade om allt möjligt. Maten och vinet satt fint och både hon och jag tyckte nog att mycket trevligare kan man inte ha. Efteråt bestämde vi oss för att köpa glass och gå hem till henne och det enda vi gjorde den kvällen var att mysa i hennes soffa. Jag vet inte vad hon tyckte men jag mådde bättre än vad jag hade gjort på länge. Hade bara känt henne i två dagar men redan visste jag att hon har det som krävs - för att det ska kunna växa till något riktigt bra. Hon var smart, intressant och rolig. Snygg, glad och spännande. Allt som jag tycker är viktigt att en tjej ska ha. Hon hade det mesta.

Och sådär fortsatte det. Jag följde med henne ut, träffade hennes vänner och jag sov över. Vi myste par gånger till i hennes soffa, gick ut med hennes hund och vi satt på hennes balkong och bara njöt av värmen. För att inte prata om sällskapet. Det jag länge velat känna kände jag nu. Jag var inte kär men jag visste att jag var på väg att bli. Och det konstigaste av allt - vi hade fortfarande inte haft sex. Då var det för att både hon och jag var överens om att inte ha sex för tidigt och förstöra det vi hade. Nu i efterhand är jag mer osäker på om hon verkligen var uppriktig där.

So far so good - sen kom dråpslaget. Allt började som vanligt. Jag skulle träffa henne på stan tillsammanes med en av hennes kompisar. Vi satt där och pratade och allt var lika bra som tidigare. Vi gick hem till henne för att se film men redan på T-banan på väg till henne, vilket jag inte försod då, kom en ledtråd om att allt kanske inte stod rätt till. Jag hade nämligen med mig mina jobbgrejjer och hon frågade varför jag hade med dom och jag sa som det var. Jag visste ju inte om jag skulle sova hos henner eller inte men då sa hon, ganska rakt, att nä det skulle jag inte göra.

Väl där var också allt som vanligt. Jag masserade hennes fötter, kliade hennes hårbotten osv. Vi myste och det var trevligt. Men så hände det. Jag kände att hon backade en sekund när jag kysste henne och då frågade jag helt enkelt vad det är? Då började det som vi killar inte vill göra. Ni vet det där - "vi måste prata" snacket.

Hon började berättade att hon var osäker på vad hon känner och rabblade på där ett bra tag medans jag satt där som ett frågetecken. Kortfattat kan man säga att hon sade sig vara osäker på hon kan bli kär i mig. Dock så ville hon inte sluta träffa mig - hon ville ha kvar mig som vän för hon sa hon tyckte mycket om mig. Jag såg på henne att hon var ledsen. Hon hade tårar i ögonen och dom rann inte mindre av att jag sa att jag inte kan gå med på det där. Jag kan inte gå från det vi har/hade till att bara vara vänner. Det skulle helt enkelt göra för ont.

Det har gått någon vecka sen det där hände och jag har väl smält det. Men det jag inte smält är efterskalvet. Om det inte ens blir rätt när man känner att det är så rätt det kan bli. När är det då rätt? Och hur kan man tycka om någon till den grad att man gråter vid tanken att kanske aldrig mer ses, vilket hon gjorde, och ändå dumpa mig vilket faktiskt var det hon gjorde? Jag kommer aldrig förstå det där.  Hur som helst så tänker jag fortfarande på henne och par delar av mig önskar nog att hon kommer tillbaka.

Puss på dig "Viktoria".